jag ryckte till med ett pip och halvskrek 'JAG ÄR VAKEN!!!' 

Jag kunde känna mors förvånade ryckning innan hon försiktigt satte handen på dörrhandtaget, 'jaa det är bra men vad gör du? är du okejj gumman?' Jag tittade lite hopplöst oskyldigt på henne med ett leende. 

Jag nickade och slängde benen över sängen och började plocka upp kläder lite här och där och satte dom i ett hörn och började klä på mig, mamma gick ut och stängde dörren tätt efter sig ocha jag kände hur hon skakade på huvudet och suckade.

Det var något jag alltid hade kunnat, känna av rörelser och hur folk reagerar på saker och ting nästan lite före dom ens avslöjat minsta teckern på reaktion. Mor sa alltid åt mig innan jag gick någonstans tja.. I alla fall för några år sedan att vara försiktigt att tänka på vad jag yttrar mig om saker och ting. 

Det var bara för att hon inte ville att jag skulle hjälpa henne med bestarna för det var ju, som jag sa tidigare, det värsta hon visste. Jag gick satte handen på dörrhandtaget och väntade i några sekunder och gick sen ut, vårat hus var gammalt och välbygt för hand. 

Far gillade det så, eller snarare älskade. Det skulle inte göra på annat sätt i sånna fall så kunde man lika gärna ha ett kartonghus tyckte han, men alla har vi väll våra åsikter.. 

Jag skuttade ner för trappan och drog försiktigt ut min stol och satte mig på ena sidan i höger kant om bordet och placerade om mina bestick talrik och frukost så att det låg precis som jag ville det. Glaset på rätt sida knivar skedar gafflar rätt mackan på rätt gröten skulle vara i rätt riktning och allt skulle se perfekt ut.

Nu var jag nöjd jag tittade upp och mamma stod och stirrade på mig vid spisen även så pappa och alla ina nio syskon.

Jag tittade förvånat upp på dom. 

'vaad? varför stirrar ni för?' frågade jag hysteriskt och då började alla skratta samtidigt utom far, jag var väl medveten om mitt betende det var alltid ner jag gjorde det jag behövde och inte mer jag studsade inte och dansade i vanliga fall jag lunkade som en osynlig själ. Kom jag för att sitta bland folk så kom jag dit nästan osynlig det tog ett tag innan folk la märke till mig. Varken min vikt eller längden orsakade det, det var bara så jag var bara duktig på att smyga. 

Alla började äta och mamma satte sig ner efter att hon tagit bort allt från spisen och alla log. Hånfullt.

'du ska få ta och gå till torget en sväng gumman, jag har ett ärende som behöver komma dit dina syskon är upptagna din far ska iväg och jag måste fixa hemma så du får gå.' Jag nickade och åt tacksamt av frukosten, efter maten fick jag ett brev. Mor sa åt mig att inte under NÅgra omständigheter inte NÅGON! Så fick jag inte titta inte ens om det gällde liv och död inte ens om det gällde bestarna. Jag kramade om henne och gick ut. Ute var det solsken och fåglarna kvittrade det verkade inte alls som att skräcken förra veckan hade råtts om, 

Jag började traska efter grusvägen ner mot torget, Torsten han som ägde stallet i byn klapprade förbi på sin ståtliga Frichzt. Hans egen mest personliga met omtyckta häst, klapprade förbi och hälsade vänligt och hästen grymtade kort men dessvidare positivt.  folket i byn hälsade på och hundar skuttade glatt förbi. Till slut kom jag till torget efter en kvarts promenad, mor hade sagt att jag skulle till smeden idag. Jag tittade på brevet en gång och mumlade 'Inte under några omständigheter hmm.. ' 

'Jaa! där är du ju! Din mamma nämde att du skulle komma den här veckan gullunge dära!'

det var Jörgen han var byns smed, trevlig som bara den och en riktig karlakarl, en sådan mor alltid avgudat och blivit alldeles knäsvag för. Som han i min dröm .. Fast hårdare.

Han knäböjde sig på skoj och sa 'Min kära dam .. jag har hört .. att kära ni .. har för bara min lilla skull .. Kommit hela den långa vägen från ert ståtliga slott .. och rest i Hela femton minuter! För att ge .. Mig .. ett brev ..' sa han dramatiskt och teatriskt. Jag log och skrattade och gav han brevet han log brett och öppnade det men så fort han fick syn på första ord blev hans ansiktuttryck mycket allvarligt vilket mitt också blev. Av nyfikenhet. 

Sedan tittade han upp finurligt upp. 'Gottcha!' sa han och vände sig lekfullt och raskt in i smedjan

'Kom min sköna!' fortsatte han 'jag har något hederligt som väntar er lilla prinsessan!' 

Jag trippade efter han in i smedjan vad hände nu? Vad skulle jag nu göra? 

Han gav mig en bilbåge som var handgjort och ordentligt med, väldetaljerat.

En drös med pilar sen blinkade han åt mig, och jag jag tittade oförståeligt på honom med pilarna bakom ryggen och bågen i hand drogs jag med till baksidan, där stod en av Torstens fina hästar.

'Din far har skickat ut dig i skogen för träning lilla vän och ta detta på allvar. Du ska rida och det kan du men skjuta båge samtidigt vilket du inte kan. Dra inte ut för långt rid de vägar du vet om och hitta inte på nå dumheter nu vännen min. Lycka till!'

Jag stod som fastklistrad i förvåning på marken vad och bara vad hade min far bestämt??? 

I den andra sekunden lyfte Jörgen upp mig på hästen och log mot mig han sa därefter att han tänkte hjälpa mig lite på traven.. Så han smackade till hästen hårt på baken och med ett skrii satte hästen av i full fart.

Nanjde. Hästen heter Nanjde. Hon är min favorit en riktig skönhet med klass. Torsten brukar säga att jag och Nanjde är likadana. Vi var som skapta för varann tyckte han.

I flera dagar nu så har jag inte kunnat tänka på något annat änn dom. 

Dom som ser ut som oss. Vad är skillnaden igentligen? Är den verkligen så stor? 

Hursomhelst så spelade ingen roll, för inget kunde hända det där var en engån- nej. 

Det hade inte ens hänt. Det var bara en stor dröm. En overklig dröm. För.. Fick mor och alla de andra i byn reda på det..

Så.. Skulle jag försvinna.

JAg suckade och blundade och efter en kanske fem minuter knackade det på dörren.

'Ja vem?' Det var tyst en stund sen sa mamma att jag hade besök och att jag skulle öppna dörren och släppa in gästen.

Jag hoppade upp ur sängen låste upp och öppnade dörren, där stod en kille som var givetvis längre än mamma som halft låsades svimma av förtjusning bakom honom och blinkade till mig och jag himlade med ögonen och suckade åt henne.

Så fånigt.

Jag tittade fortfarande på killen med halvöppen mun, han kändes bekant på något sätt.. Som om.. Jag sett han förut..

Han log mot mig slående och gick förbi mig jag tittade efter mamma och stängde dörren och vände mig om, han kastade en blick mot mig utan att vända sig och log för ett ögonblick hånande och fortsatte studera mitt rum.

'Minns du vad du gjorde för några dagar sen som enligt byn är Strängt förbjudet?'

Jag ryckte till och undrade hur den här killen som jag aldrig träffat eller sett kunde veta något som jag inte ens vågat andas om för Någon! Jag började darra och gled ner för en av mina väggar en bra bit ifrån dörren.

jag ryckte på axlarna försiktigt och väntade på hans reaktion i plågsamma långa sekunder.

Han log, tror jag nog du gör faktiskt, svarade han och började sakta gå mot mig.

Hela världen snurrade och det kändes som att hela jag och rummet skulle sprängas vilken sekund som helst! Han böjde sig ner och log sexigt, kom igen berätta för mig så jag är snäll vad du gjorde för några dagar sen.. Snälla?'

sa han längtansfullt och tittade med munnen halft öppen både sexigt och trånande.

Jag svalde och började darra varför ville han veta vad jag gjort för? var han en av dom? Hade dom sett mig?? 

Han satte sig ner på sina ben och satte händerna på vardera sida om mina ihopdragna ben och lutade sig så det bara var nån centimeter ifrån oss. Med andra ord var han fasansfullt nära!

'Kom igen.. Snälla.. Berätta..' Bad han med en låg sexig röst igen, jag ryste till efter hela ryggraden och blundade det var bara för mycket.

Jag öppnade ögonen igen och såg bara ögonen och han rörde nästan vid mig så nära var han, jag stirrade förvånat och chockat på han vad hände igentligen??

'Ja jag tittade ut genom springorna genom mina persienner varför vill du ens veta det?'

Han log och hmmade till lite och förde upp ena sin hand längs mina lår och smekte lite smått och log oslagbart, jag kände mig yr och kände hur jag hamna någon annanstans inte i rummet. Hans röst var jag bara halft medveten om men jag hörde ändå var han sa även om det kändes som en dröm. En viskning.

'För jag blir väldigt nyfiken på folk som stirrar på mig i timmar och tänker på mig i dagar..' JAg ryckte till och han smekte mig på innerlåren. Det var bara en dröm en dröm en dröm en dröm!! Det här skulle ALDRIG hände i verkligheten!

Nu kunde jag känna hans andedräkt över mig och han mumlade 'intressant..' Jag kände hur jag blev mer och mer yr hela tiden och började tappa kontrollen över mig själv allt mer och mer.

Han förde sina läppar över min halls och som att en varg rivit till mig ryckte jag stelt till vad gjorde han?? Eller varför? och Varföör accepterade jag det?!!?? det här var vansinne! Det får inte hända! Men min kropp löd inte mina tankar. 

Eller snarare mitt förnuft höll på att försvinna. Han kyste mig från mitt nyckelben och upp efter halsen.. Sakta.

Låt b-bli.. Mumlade jag tyst knappt hörbart, och han log och skrattade och kyste mig upp efter kinden och i mungipan jag ryste till häftigt och kände hur jag började frysa.. Eller jag rös så det kändes som om jag frös men det gjorde jag inte det var ju dövarmt här inne!

Med ena handen som förut smekte han mig nu försiktigt och sakta ner från axeln neröver armen, vilket fick mig att rysa ännu mer. Sen mitt i allt gav han mig en kyss på munnen jag var inte längre okysst, jag gjorde det som jag allra sist fick göra. Jag lät mig kyssas av det min by fruktar mest.

jag tog tag i hans, som jag märkte förns nu, halvöppna skjorta och drog lite i den.

Det här var fel men jag kunde inte hjälpa det jag höll ju trots allt på att tappa kontrollen helt.. 

han höll kvar kyssen och jag slappnade av i hela kroppen och kände mig yr och svimfärdig, men det var underbart!

Jag blundade och stönade lite smått hur kunde han? Hur kunde han vara så underbar? Eller varför?

Vad skulle mor säga? Det här var fel! Det fick inte hända! Det skulle skapa massa problem.. Men hur kunde jag låta bli han? Även om bara jag såg något i han som ingen annan kunde se.. Så kunde jag inte fatta varför de hände eller varför jag? Det var vansinnigt och då knackade mamma på dörren.

Jag vaknade upp med ett ryck.. Huhh det hade bara varit en dröm!

Det hade börjat skymta och jag drog mig lite mer i sängen alla andra i huset sprang i panik, jag suckade och steg motvilligt upp varför höll alla på såhär jämt för? VARFÖR kunde Ingen förutom jag vara lugn?

Jaja det var väll som det var.. Jag drog snabbt på mig kläderna och gick ut ur mitt rum ut till de andra de hade börjat eldasen någon timme sen så att dom kunde släcka ut alla ljus och få hela huset att verka dött tills 'De* skulle komma.

'Gumman har du sovit?' Det var mamma. Hon var alltid överbeskydande och den som tyckte värst om de varelser som gick omkring i staden om nätterna.

'-Ja vaddådå?' Hon suckade skakade på huvudet och satte händerna i siderna och lutade mot ena benet.

'-Men gå genast upp och lägg dig igen då! Duvet vad som händer den här tiden på dygnet och hur vida jag gillar det och inte.' Jag svarade henne inte utan gick bara raka vägen upp till mitt rum, jag låste och hörde kort därpå att alla ropade godnatt. jag suckade och skyndade ner mig i sängen med kläderna på.

Vem brydde sig? Det var bara kläder jag hade redan sovit och jag skulle omöjligt kunna somna just nu, vad var det igentligen som härjade så vilt och farligt därute? Eller en viktigare fråga.. Var det verkligen SÅ hemskt som alla påstod?

Hur det än var så kan det inte vara så, visst dom där ute sökte och jag ville mer än gärna se vad som hände om nätterna istället för att ligga inlåst inne på rummet.

Jag suckade och drog undan gardinerna och gläntade på persienerna som var utanpå glasfönstret utav trä, genom sprickorna såg jag skuggor vandra sakta och luffsande jag kunde höra låga mummel och efter en liten stund började brasor tändas eftersom att det var kolmörkt ute snart! Snart skulle jag få se vad som jag varit tvingad att känna så djup rädsla för i så många år. Se det som alla i hela byn fruktade så mycket.

En brasa nära mitt hus började ta ljus och sken ut över alla hus gator lador och allt som fanns därute, och där framför brasan och ute bland byn satt det alla fruktat så.

Jag kunde inte riktigt urskilja dom och spänningen inom mig ökade en aning jag ville se mer! Jag ville veta mer, dom verkade inte annat än nyfikna. Dom kom hit varje natt utan att få vetskap om vad som bodde i husen. Frågan var bara, när skulle dom ta reda på det? När skulle dom ta sig in och hur skulle dom reagera? Bra? Dåligt? Jag hade viss förståelse till allas skräck även om det var lite småfånigt..

Jag öppnade fönstret mer så springorna blev glesare och jag såg allt klarare, dom var helt fantastiska.. Men jag ville bara veta mer! Jag ville inte sitta här! Jag ville ut, ut bland dom. Så jag fick se allt, se allt större klarare få se hur dom lever vad dom gör hur dom gör att bara få se och veta Allt om dom! Jag ville ut NU!

Hej. Jag heter Miranda..

Jag är 16 år och bor i hus.. Just nu.

En av mina systrar dog i en olycka för sisådär några år sen, mina två andra syskon sörjde henne djupt likaså mina föräldrar. Min mamma genom att supa sig full och hamna på sjukhus och tappade vårdnaden om mig och mina syskon och min pappa i enbar sorg i ensamheten med oss i vårt stora hus med gård.

Jag har gröna mandelformade ögon och ljust guldfärgat/brunaktigt hår jag är hyffsat smal och ser väll lagomt normal ut skulle jag gissa.. Jag följer inte trenderna för sånt har jag varken pengar eller tid till. 

Gården och vänner tar upp nog med tid och skolan med så jag får så lov att tänka på annat istället (Sen är stilen nog konstig ändå!)

Jag har två vänner Simon och Amanda, två riktigt underbara polare som bor i hus de med och i alla fall Simon har inget vidare intresse av modevärlden det nästan äcklar honom, men däremot Amanda har intresse av det. Det är inte så att jag inte tycker att hon ska få ha det som intresse men seriöst.. Varför ska hon intresera sig i det så om ingen av hennes vänner någonsin angagerar sig i något liknande? Men det är väll hennes val.. 

Polly, våran stallkatt, började fräsa och leva om i stallet jag var ensam hemma så jag drog på mig stövlarna rusade ner över den blöta gräsmattan och när jag väl drog upp de tunga stalldörrarna så satt min döda syster där på huk och försökte locka på en vettskrämd fräsande Polly. Jag stirrade stint på Victoria, min syster. Hon var ju Död så varför i hela friden satt hon här mitt framför Mig och lockade på Polly?! Det här var sinnessjukt! Max våran hund däremot låg brevid Victoria och flämtade njutningsfult på den halmfulla gången.

''-Vic? är det DU?'' Victoria gav mig ett brett leende över att jag sett henne men insåg själv att jag inte borde ha reagerat såhär sansat.

''-Lilla lilla Mirris.. Hur är mamma och pappa mår dom bra? och vad är det med Polly? Hon verkar inte alls glad att se mig..'' Jag tittade på Polly som darrade och hade rest ragg och fräste och morrade smått mot Vic.

''-Jag håller med dig Vic men faktum är att du är ju död och du borde inte vara här. Vad gör du här igentligen?''

Vics leende försvann när jag svarade henne, det var nästan skrämmande Vic såg alltid glad ut och aldrig.. Sån här.. Inte läskig ut. Hon såg ut som om hon tänkte halshugga eller mörda vem som helst för att hon mådde piss.

''-Jag vet inte, hur sa du att mamma och pappa mådde?'' När Vic nämnde mamma och pappa kom leendet tillbaka och jag vågade inte tjaffsa med henne längre, inte när hon var död.

''- Dom såsom våra syskon tog hårt på din död'' sa jag och satte mig ner medans jag fortsatte ''Men mamma söp sig full och pappa och våra syskon sörjde det första året innan dom riktigt kunde försöka gå tillbaka till normalt igen. Mamma tappade vårdnaden om oss Vic..''

Vic gav mig en av sina extremt seriösa blickar och hmmade,

''-Jasså så hon är på psyk nu?'' Jag stirrade förvånat och storögt på henne Psyk? Kunde hon verkligen gå så långt? Skulle hon verkligen hamna där? ''Duvet..'' fortsatte Vic ''Mamma kan gå riktigt långt.. Hon KAN faktiskt hamna på psyket.. Hon hamnade bara på sjukhuset va?'' Jag nickade och höll om mina ben i sittande fosterställning, Vic tyckte inte om den synen så hon började skratta ut högt.

''- Haha! Hey! Mirris du säger inget till dom andra om att du kan se mig va? Dom kan ju tro.. Duvet.. Att.. Du är lite 'kokooo' duvet knäpp..'' Jag stirrade stunt på henne knäpp? Sen brast jag ut i skratt.

''- Ja! Herregud vilken syn deras min skulle vara Vickis!''

Hon log brett och tittade på sin silvriga klocka på armen och tittade upp och ställde sig upp och gick fram till mig och satte sig på huk.

''- Miranda nu när vi fortfarande kan snacka... Så vet du.. Att när som helst.. Så kommer jag. Oroa dig inte, andra kan inte se mig och jag förstår om du inte svarar eller snarare varför. Men jag måste gå Mirris.''

Hon kramade om mig och jag höll om henne krampaktigt i en stor kram hennes värme hoppade över till mig, hon var min underbara underbara syster! Hon var Vic! Jag hade tack och lov inte tappat min älskade syster helt ändå!

Tårarna var nära och hon strök vänligt och försiktigt handen efter min kind, hela stallet var dödstyst. jag ställde mig upp och vände mig om och där i stallets öppning stod Simon. Hade han sett mig? Något? Vad hände?

''-Miranda.. Dog inte Vic? Är hon inte död??'' Jag stirrade storögt på honom vad sa han? Hade han sett Vic?? Eller hade han hört mig? Eller henne? Vad hände??

''-V-vad pratar du om Simon? Har du sett V-Vic??'' Simon satte armarna i kors i öppningen och man kunde tydligt se dammen cirkulera runt i luften genom de ljusa klara solljuset som strålade bakifrån Simon.

''-Va inte Dum Mir! Jag såg henne krama dig för sjutton! Nyss! Var är hon? Var är Vic?!'' Kunde jag lura Simon? Få han att tro att allt bara varit en illusion? Nej. Jag kan inte sånt.. det var inte min grej.. 

''- varför kan DU se Vic, Simon? Hon är min syster och död.. Det var Vic.. Men varför kan du se henne? Hon sa att ingen utom jag kunde det..''

Simon släppte sin påse han hållit sen han kom hit vilket jag inte lagt en enda tanke på, han vände sig om och sa kort

''-Mir.. Vi har alla våra hemligheter. Jag måste gå. hejdå.'' Sen sprang han iväg mina ord fastnade i halsen, vad fasen mena han? Det här var bara otroligt.. Vad hände igentligen..?