Hej. Jag heter Miranda..

Jag är 16 år och bor i hus.. Just nu.

En av mina systrar dog i en olycka för sisådär några år sen, mina två andra syskon sörjde henne djupt likaså mina föräldrar. Min mamma genom att supa sig full och hamna på sjukhus och tappade vårdnaden om mig och mina syskon och min pappa i enbar sorg i ensamheten med oss i vårt stora hus med gård.

Jag har gröna mandelformade ögon och ljust guldfärgat/brunaktigt hår jag är hyffsat smal och ser väll lagomt normal ut skulle jag gissa.. Jag följer inte trenderna för sånt har jag varken pengar eller tid till. 

Gården och vänner tar upp nog med tid och skolan med så jag får så lov att tänka på annat istället (Sen är stilen nog konstig ändå!)

Jag har två vänner Simon och Amanda, två riktigt underbara polare som bor i hus de med och i alla fall Simon har inget vidare intresse av modevärlden det nästan äcklar honom, men däremot Amanda har intresse av det. Det är inte så att jag inte tycker att hon ska få ha det som intresse men seriöst.. Varför ska hon intresera sig i det så om ingen av hennes vänner någonsin angagerar sig i något liknande? Men det är väll hennes val.. 

Polly, våran stallkatt, började fräsa och leva om i stallet jag var ensam hemma så jag drog på mig stövlarna rusade ner över den blöta gräsmattan och när jag väl drog upp de tunga stalldörrarna så satt min döda syster där på huk och försökte locka på en vettskrämd fräsande Polly. Jag stirrade stint på Victoria, min syster. Hon var ju Död så varför i hela friden satt hon här mitt framför Mig och lockade på Polly?! Det här var sinnessjukt! Max våran hund däremot låg brevid Victoria och flämtade njutningsfult på den halmfulla gången.

''-Vic? är det DU?'' Victoria gav mig ett brett leende över att jag sett henne men insåg själv att jag inte borde ha reagerat såhär sansat.

''-Lilla lilla Mirris.. Hur är mamma och pappa mår dom bra? och vad är det med Polly? Hon verkar inte alls glad att se mig..'' Jag tittade på Polly som darrade och hade rest ragg och fräste och morrade smått mot Vic.

''-Jag håller med dig Vic men faktum är att du är ju död och du borde inte vara här. Vad gör du här igentligen?''

Vics leende försvann när jag svarade henne, det var nästan skrämmande Vic såg alltid glad ut och aldrig.. Sån här.. Inte läskig ut. Hon såg ut som om hon tänkte halshugga eller mörda vem som helst för att hon mådde piss.

''-Jag vet inte, hur sa du att mamma och pappa mådde?'' När Vic nämnde mamma och pappa kom leendet tillbaka och jag vågade inte tjaffsa med henne längre, inte när hon var död.

''- Dom såsom våra syskon tog hårt på din död'' sa jag och satte mig ner medans jag fortsatte ''Men mamma söp sig full och pappa och våra syskon sörjde det första året innan dom riktigt kunde försöka gå tillbaka till normalt igen. Mamma tappade vårdnaden om oss Vic..''

Vic gav mig en av sina extremt seriösa blickar och hmmade,

''-Jasså så hon är på psyk nu?'' Jag stirrade förvånat och storögt på henne Psyk? Kunde hon verkligen gå så långt? Skulle hon verkligen hamna där? ''Duvet..'' fortsatte Vic ''Mamma kan gå riktigt långt.. Hon KAN faktiskt hamna på psyket.. Hon hamnade bara på sjukhuset va?'' Jag nickade och höll om mina ben i sittande fosterställning, Vic tyckte inte om den synen så hon började skratta ut högt.

''- Haha! Hey! Mirris du säger inget till dom andra om att du kan se mig va? Dom kan ju tro.. Duvet.. Att.. Du är lite 'kokooo' duvet knäpp..'' Jag stirrade stunt på henne knäpp? Sen brast jag ut i skratt.

''- Ja! Herregud vilken syn deras min skulle vara Vickis!''

Hon log brett och tittade på sin silvriga klocka på armen och tittade upp och ställde sig upp och gick fram till mig och satte sig på huk.

''- Miranda nu när vi fortfarande kan snacka... Så vet du.. Att när som helst.. Så kommer jag. Oroa dig inte, andra kan inte se mig och jag förstår om du inte svarar eller snarare varför. Men jag måste gå Mirris.''

Hon kramade om mig och jag höll om henne krampaktigt i en stor kram hennes värme hoppade över till mig, hon var min underbara underbara syster! Hon var Vic! Jag hade tack och lov inte tappat min älskade syster helt ändå!

Tårarna var nära och hon strök vänligt och försiktigt handen efter min kind, hela stallet var dödstyst. jag ställde mig upp och vände mig om och där i stallets öppning stod Simon. Hade han sett mig? Något? Vad hände?

''-Miranda.. Dog inte Vic? Är hon inte död??'' Jag stirrade storögt på honom vad sa han? Hade han sett Vic?? Eller hade han hört mig? Eller henne? Vad hände??

''-V-vad pratar du om Simon? Har du sett V-Vic??'' Simon satte armarna i kors i öppningen och man kunde tydligt se dammen cirkulera runt i luften genom de ljusa klara solljuset som strålade bakifrån Simon.

''-Va inte Dum Mir! Jag såg henne krama dig för sjutton! Nyss! Var är hon? Var är Vic?!'' Kunde jag lura Simon? Få han att tro att allt bara varit en illusion? Nej. Jag kan inte sånt.. det var inte min grej.. 

''- varför kan DU se Vic, Simon? Hon är min syster och död.. Det var Vic.. Men varför kan du se henne? Hon sa att ingen utom jag kunde det..''

Simon släppte sin påse han hållit sen han kom hit vilket jag inte lagt en enda tanke på, han vände sig om och sa kort

''-Mir.. Vi har alla våra hemligheter. Jag måste gå. hejdå.'' Sen sprang han iväg mina ord fastnade i halsen, vad fasen mena han? Det här var bara otroligt.. Vad hände igentligen..?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag ryckte till med ett pip och halvskrek 'JAG ÄR VAKEN!!!'  Jag kunde känna mors förvånade ryckning innan hon försiktigt satte handen på dörrhandtaget, 'jaa det är bra men vad gör du? är du okejj gumman?' Jag tittade lite hopplöst oskyldigt på hen...

I flera dagar nu så har jag inte kunnat tänka på något annat änn dom.  Dom som ser ut som oss. Vad är skillnaden igentligen? Är den verkligen så stor?  Hursomhelst så spelade ingen roll, för inget kunde hända det där var en engån- nej.  Det had...

Jag vaknade upp med ett ryck.. Huhh det hade bara varit en dröm! Det hade börjat skymta och jag drog mig lite mer i sängen alla andra i huset sprang i panik, jag suckade och steg motvilligt upp varför höll alla på såhär jämt för? VARFÖR kunde Ingen...