Direktlänk till inlägg 14 maj 2012

upp upp och iväg med Nanjde ..

Av Ronja Forsman - 14 maj 2012 16:15

jag ryckte till med ett pip och halvskrek 'JAG ÄR VAKEN!!!' 

Jag kunde känna mors förvånade ryckning innan hon försiktigt satte handen på dörrhandtaget, 'jaa det är bra men vad gör du? är du okejj gumman?' Jag tittade lite hopplöst oskyldigt på henne med ett leende. 

Jag nickade och slängde benen över sängen och började plocka upp kläder lite här och där och satte dom i ett hörn och började klä på mig, mamma gick ut och stängde dörren tätt efter sig ocha jag kände hur hon skakade på huvudet och suckade.

Det var något jag alltid hade kunnat, känna av rörelser och hur folk reagerar på saker och ting nästan lite före dom ens avslöjat minsta teckern på reaktion. Mor sa alltid åt mig innan jag gick någonstans tja.. I alla fall för några år sedan att vara försiktigt att tänka på vad jag yttrar mig om saker och ting. 

Det var bara för att hon inte ville att jag skulle hjälpa henne med bestarna för det var ju, som jag sa tidigare, det värsta hon visste. Jag gick satte handen på dörrhandtaget och väntade i några sekunder och gick sen ut, vårat hus var gammalt och välbygt för hand. 

Far gillade det så, eller snarare älskade. Det skulle inte göra på annat sätt i sånna fall så kunde man lika gärna ha ett kartonghus tyckte han, men alla har vi väll våra åsikter.. 

Jag skuttade ner för trappan och drog försiktigt ut min stol och satte mig på ena sidan i höger kant om bordet och placerade om mina bestick talrik och frukost så att det låg precis som jag ville det. Glaset på rätt sida knivar skedar gafflar rätt mackan på rätt gröten skulle vara i rätt riktning och allt skulle se perfekt ut.

Nu var jag nöjd jag tittade upp och mamma stod och stirrade på mig vid spisen även så pappa och alla ina nio syskon.

Jag tittade förvånat upp på dom. 

'vaad? varför stirrar ni för?' frågade jag hysteriskt och då började alla skratta samtidigt utom far, jag var väl medveten om mitt betende det var alltid ner jag gjorde det jag behövde och inte mer jag studsade inte och dansade i vanliga fall jag lunkade som en osynlig själ. Kom jag för att sitta bland folk så kom jag dit nästan osynlig det tog ett tag innan folk la märke till mig. Varken min vikt eller längden orsakade det, det var bara så jag var bara duktig på att smyga. 

Alla började äta och mamma satte sig ner efter att hon tagit bort allt från spisen och alla log. Hånfullt.

'du ska få ta och gå till torget en sväng gumman, jag har ett ärende som behöver komma dit dina syskon är upptagna din far ska iväg och jag måste fixa hemma så du får gå.' Jag nickade och åt tacksamt av frukosten, efter maten fick jag ett brev. Mor sa åt mig att inte under NÅgra omständigheter inte NÅGON! Så fick jag inte titta inte ens om det gällde liv och död inte ens om det gällde bestarna. Jag kramade om henne och gick ut. Ute var det solsken och fåglarna kvittrade det verkade inte alls som att skräcken förra veckan hade råtts om, 

Jag började traska efter grusvägen ner mot torget, Torsten han som ägde stallet i byn klapprade förbi på sin ståtliga Frichzt. Hans egen mest personliga met omtyckta häst, klapprade förbi och hälsade vänligt och hästen grymtade kort men dessvidare positivt.  folket i byn hälsade på och hundar skuttade glatt förbi. Till slut kom jag till torget efter en kvarts promenad, mor hade sagt att jag skulle till smeden idag. Jag tittade på brevet en gång och mumlade 'Inte under några omständigheter hmm.. ' 

'Jaa! där är du ju! Din mamma nämde att du skulle komma den här veckan gullunge dära!'

det var Jörgen han var byns smed, trevlig som bara den och en riktig karlakarl, en sådan mor alltid avgudat och blivit alldeles knäsvag för. Som han i min dröm .. Fast hårdare.

Han knäböjde sig på skoj och sa 'Min kära dam .. jag har hört .. att kära ni .. har för bara min lilla skull .. Kommit hela den långa vägen från ert ståtliga slott .. och rest i Hela femton minuter! För att ge .. Mig .. ett brev ..' sa han dramatiskt och teatriskt. Jag log och skrattade och gav han brevet han log brett och öppnade det men så fort han fick syn på första ord blev hans ansiktuttryck mycket allvarligt vilket mitt också blev. Av nyfikenhet. 

Sedan tittade han upp finurligt upp. 'Gottcha!' sa han och vände sig lekfullt och raskt in i smedjan

'Kom min sköna!' fortsatte han 'jag har något hederligt som väntar er lilla prinsessan!' 

Jag trippade efter han in i smedjan vad hände nu? Vad skulle jag nu göra? 

Han gav mig en bilbåge som var handgjort och ordentligt med, väldetaljerat.

En drös med pilar sen blinkade han åt mig, och jag jag tittade oförståeligt på honom med pilarna bakom ryggen och bågen i hand drogs jag med till baksidan, där stod en av Torstens fina hästar.

'Din far har skickat ut dig i skogen för träning lilla vän och ta detta på allvar. Du ska rida och det kan du men skjuta båge samtidigt vilket du inte kan. Dra inte ut för långt rid de vägar du vet om och hitta inte på nå dumheter nu vännen min. Lycka till!'

Jag stod som fastklistrad i förvåning på marken vad och bara vad hade min far bestämt??? 

I den andra sekunden lyfte Jörgen upp mig på hästen och log mot mig han sa därefter att han tänkte hjälpa mig lite på traven.. Så han smackade till hästen hårt på baken och med ett skrii satte hästen av i full fart.

Nanjde. Hästen heter Nanjde. Hon är min favorit en riktig skönhet med klass. Torsten brukar säga att jag och Nanjde är likadana. Vi var som skapta för varann tyckte han.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ronja Forsman - 29 april 2012 15:53

I flera dagar nu så har jag inte kunnat tänka på något annat änn dom.  Dom som ser ut som oss. Vad är skillnaden igentligen? Är den verkligen så stor?  Hursomhelst så spelade ingen roll, för inget kunde hända det där var en engån- nej.  Det had...

Av Ronja Forsman - 18 april 2012 00:07

Jag vaknade upp med ett ryck.. Huhh det hade bara varit en dröm! Det hade börjat skymta och jag drog mig lite mer i sängen alla andra i huset sprang i panik, jag suckade och steg motvilligt upp varför höll alla på såhär jämt för? VARFÖR kunde Ingen...

Av Ronja Forsman - 13 april 2012 23:19

Hej. Jag heter Miranda.. Jag är 16 år och bor i hus.. Just nu. En av mina systrar dog i en olycka för sisådär några år sen, mina två andra syskon sörjde henne djupt likaså mina föräldrar. Min mamma genom att supa sig full och hamna på sjukhus och...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards